Minnestal av Jan Eliasson

Att gå till Johannes kyrka är att gå samma väg som hem till Sverker. Vi hörde ofta kyrkklockorna från hans våning ett stenkast härifrån.

Stunderna hos Sverker var inga traditionella sjukbesök, inga traditionella stunder till tröst för våra ensamma äldre. Nej, de var stunder av minnenas parad, av halsbrytande historier, av naken självreflektion och vrede över den förlamning som tvingade honom till orörlighet. Denne Sverker som studsat omkring och som cyklat vilt på Stockholms gator, och som sprungit vår labrador till flåsande utmattning på landet på Gotland.

Vid slutet av sitt liv fick Sverker allt skarpare konturer på sina minnesbilder – studenttiden, tiden som ung attaché i Sovjetunionen under kriget, samarbetet med Tage Erlander och Olof Palme, fjällvandringar med Dag Hammarskjöld. Om dessa vandringar berättade han när jag talade om att jag skulle flytta till FN i New York. Han gav mig då också en 1800-tals etsning av Arvfurstens palats – ”där har vi ju arbetat i nästan 100 år”, sa han.

Han älskade diplomatyrket, ordens kraft och den belysande befriande formuleringen. Han ville alltid dela med sig, alltid lustfyllt skapa tillsammans med andra. Allt detta gjorde Sverker till en läromästare, en förebild och en inspirationskälla för många av oss – på den tiden yngre diplomater.

När jag först skulle tjänstgöra med Sverker för 37 år sedan uppfattades han av många som stram, lite sträng och intellektuellt krävande. Jag fick lugna många ambassadörer som anti-chambrerade utanför en av världens vackraste arbetsplatser – kabinettssekreterarens tjänsterum med sin Täbrizmatta, sina sidentapeter, Haupt-skrivbordet och med ett skrin med skarpvässade blyertspennor redo för diplomatins kirurg.

Med åren mjuknade Sverker alltmer – han vågade visa ömhet och sårbarhet och söka sig in i känslornas skrymslen. En högtidsstund, – då vännernas tårar trängde sig fram -, var sommarlunchen i lusthuset på Gotland då Sverker läste upp sitt nyskrivna personliga kapitel i boken som skulle byta titel från ”Ögonblick” till ”Återblick”. Han vågade språnget från den striktes disciplinerade ämbetsmannen till den fria människan som gör sina egna val i lugn och lycklig självinsikt.

Min och hustru Kerstins finaste stund med Sverker var sommarutflykten till Gotland innan förlamningen satte in. Han förflyttades via limousin och flyg till Visby och till vårt hus. Där väntade vännerna från lusthusets luncher. Solen och berättelserna flödade. Sverker blev trött och lade sig för att vila i ett svalt sommarrum där solstrålarna silade in. Han njöt och halvsov och möttes av en levée i Ludvig XIV:s stil av oss vänner i ett kärleksfullt uppvaknande. Han talade senare ofta om denna gotländska utflykt.

Sista gången jag såg Sverker – några veckor innan han dog – storgrät han. Han var så fjärran från det liv han älskade och det liv han ville leva. Han ville befrias från sitt fängelse. När jag lämnade honom tänkte jag på den dikt jag en gång läst vid en annan kabinettssekreterares minnesgudstjänst och som berört Sverker starkt. Låt mig läsa Karl Vennbergs Rekviem till avsked från en människa, en vän, som berört så många med sin kraft, sin kärlek, sin glädje och sin intensiva närvaro.

* * * * * *

”Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

döden är bara plogen
som vänder livets mylla
det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena

döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
en desertör
som ger oss lösenordet

döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen”

Jan Eliasson

Vice generalsekreterare i FN, Johannes kyrka, 1 augusti 2012

 

Minnestal av Per Wästberg

Jag säger idag farväl till femtiofem års nära vänskap med en människa som i mina ögon tedde sig lyckligare än någon annan jag mött – och han insåg det själv: ”Prisa undret att du föddes människogestaltad, gudalik.” (Heidenstam som han älskade.) En så färgstark person kommer att dröja bland oss länge, och som en av stjärnorna på diplomatins himmel kommer han att lysa i den framtida historieskrivningen.

Var och en av oss har sin bild av Sverker – och alla tyckte vi om honom som om få andra. Han var ensam, därför tillgänglig, följaktligen aldrig ensam. Han förblev nyfiken på framtiden, han trivdes med unga människor. Han älskade samtal och debatt men också lek och utklädsel. På en Gotlandsteater spelade han ett så gott som avklätt lik efter Rembrandts Anatomilektionen, och då han gjorde Salieri efter sin egen översättning av Pusjkins pjäs, brast han i äkta gråt i förtvivlan att ha förgiftat Mozart.

Från säkerhetsrådets mörka kostym bytte han på nolltid i ett garage till röda jeans och gympaskor och vi störtade i hans VW till kafé Limelight för en öl med Susan Sontag och så till ett psykedeliskt danshak på nedre Manhattan. Hans kapacitet för koncentrerat arbete och förtätat nöje var betydande.

Oavsett ombytlighet och läggning hade Sverker ett livslångt trofast förhållande till Sofia Albertina. Det vill säga Sverige. Han iklädde sig ett ansvar för sitt land, för dess navigation i farliga vatten, dess rykte och tyngd på den internationella scenen. Han talade i vi-form: vi bör göra så och så, dvs Sverige Sverige vår längtans bygd. Kosmopoliten förblev djupt förbunden med en livsform och tradition där Gripsholmsservisen, Runebergs dikter, Gunnar G:son Wennerbergs gullvivor och de svenska silversmederna i S:t Petersburg hörde till inslagen. Och hos Heidenstam, återigen, läste han att i vart hjärta finns ”ett hemligt rum, vars nyckel ingen finner, och oljan, vilken i dess lampor brinner, är hemligheter som med oss förgås”.

Jag tror Sverker i denna saknadens stund inte skulle ha något emot att jag berättar hur vi första gången möttes, 1958, utanför Herbert Tingstens Nockebyvilla, ingen av oss hade varit där förut, Sverker var 42, jag 24. Man borde ju haft med sig något till värdinnan. Jag visste inte att Sverker, generös i stora ting, var högst återhållsam i små. Han bröt i dunklet en högskaftad ros åt Gerd, en verklig blomsterkännare, som utropade: ”Den rosen är synnerligen sällsynt.” Ingen av oss sa något mer.

Mellan Sverker och mig uppstod den kvällen en vänskap som ledde till att jag i veckor bodde hos honom under 60-talet i New York. En gång hittade vi ett par målningar av Per Krafft d.ä. i en antikbod, tipsade av Max Jacobson, Sverker fick dem billigt, hans glädje var obeskrivlig. Vi firade med champagne på hans takterrass vid Sutton Place, korken flög genom luften och träffade en pudel som till sin ägarinnas häpnad lade sig en kort stund medvetslös i rännstenen. Så sprang han till Metropolitan och trädde in som statist i Lohengrin tillsammans med expediter, konduktörer och frukthandlare.

Under decenniernas lopp hann vi ses på olika orter oräkneliga gånger. Han bodde en sommar hos mig på Sudret och jag medverkade till att han till sin lycka fick köpa vinden till det hus där jag då bodde på Kammakargatan och där fortsatte de tesöndagar som han begynt på Parkudden och som blev en debatt- och skvallerhåla för åtskilliga makthavare som småningom likt de flesta av oss lämnade sina poster men ändå höll ihop för att få dryfta världsläget.

I tjänsten var Sverker den diskretaste av diplomater, en nyansernas älskare i formuleringarna. I en debatt kunde han uttrycka sig så stimulerande mångtydigt att uttolkare hölls sysselsatta tills krisen passerat. Han var en pojke som vid högtider verkade strikt och lagom reserverad, men så snart det ringde ut till rast brast all vördnad. Som pensionär trädde han fram som en färgsprakande excentrisk, emellanåt kolerisk yngling som äntligen fick yttra vad han tyckte om mycket som han tidigare framfört indirekt via sina utrikesministrar. Han förblev spralligare och ystrare än de flesta av oss. Jag hämtade mig inte på länge sedan jag spelat squash med denne tjutande galning i DN:s källare.

En helig ilska, en hjärtats indignation bar honom genom långa arbetsdagar. Hans moral var att leva så att han var stund vore beredd att dö med rent samvete. Fånga dagen var hans motto. Oskattbarast de ögonblick då man helt glömmer tiden. När var det? Han svarade: ”Inför aftonhimlen över skogsbrynet, i älskandets stund, under ett engagerat samtal med en vän, i den nödvändiga handlingens koncentration.”

I en DN-artikel om döden skrev han: ”Kärlek, pengar, framgång, aktning – allt ger man upp för att uppskjuta mötet med döden. Nästan allting annat kan bytas, säljas, köpas, men den egna döden kan inte bli föremål för förhandling. Den får man sköta själv, alldeles ensam.”

När jag var uppe hos honom i tidig juni sa han: ”Du besöker en död.” ”Vi ses då jag kommer tillbaka i augusti”, sa jag. ”Det gör vi inte”, sa han. Så blev det. Men i våra klara och glada minnesbilder fortsätter han att leva länge än.

Per Wästberg

Författare och ledamot i Svenska Akademien. Johannes kyrka, 1 augusti 2012

Minnestal av Örjan Berner

Sverker var en mästerlig diplomat, en engagerad kulturpersonlighet men han var framförallt en varm och hjälpsam vän. Att han inte längre är bland oss blir ett tomrum, en stumhet, vi berövas den inspiration han ständigt bjöd till glädje, tankar och livgivande samtal. Vi är här för att minnas, knappast för att sörja för Sverker skulle inte gillat tårar när vi nu tar adjö. Här blott några glimtar, hågkomster från femtio års samarbete och vänskap.

Jag minns honom när jag steg in på UD i början av 60-talet, en mytomsusad polchef, oförtruten uttolkare av neutralitetspolitiken, en mästare av de distinktioner och preciseringar utan vilka denna politik så lätt kan vanställas och förklenas och vilken han försvarade med en sann Sverkersk glöd till sina sista dagar – bland de få som hade kunnandet och modet att göra så i en ny tid. Finland var viktigt i hans tänkande om Sveriges roll. Finlands sak var vår om än han var den förste att erkänna att vi inte alltid levat upp till denna devis. Det är symptomatiskt att inledningskapitlet i hans memoarbok, Ögonblick, ägnas åt Finland.

Jag arbetade för honom i FN – och kunde beundra hur han med brio lyckades sätta sig själv och Sverige på kartan, hur han i vännen Dag Hammarskjölds fotspår företrädde folkrätten som ledstjärna för politiken, samtidigt med akut insikt om de maktpolitiska realiteter som alltid styr världen. Senare upplevde jag honom som kabinettssekreterare på UD, det gällde att hantera kriser, både utrikespolitiska och interna, självfallet med kraft, integritet och kompetens. Kalla på Sverker var ju refrängen när våra stats- och utrikesministrar konfronterades med särskilt kvistiga problem.

Vi återsåg varandra under hans tid som Parisambassadör, minnesvärda måltidsdiskussioner med Mendes France, Couve de Murville, Rocard, Delors och Fabius, Frankrikes storheter passerade revy i det svenska residenset och hade inte kommit om de ej vetat att de skulle trakteras med kloka synpunkter på minutiöst korrekt franska – Sverker var en fena på att få konjunktiven rätt.

Efter pensioneringen från UD kom en ny karriär. Nu släpptes det heta engagemanget fritt. Sverkers penna glödde när han tog sig an stormakternas försyndelser och han var heller inte nådig när svenska regeringens politik skulle kalfatras. Ofta sände han artikelutkasten till mig för kommentarer – jag brukade söka mildra de mest kraftfulla invektiven! Precisionen, den folkrättsliga argumenteringen och genomgången av grundmaterialet fanns dock alltid där – polemikern parades med ämbetsmannen. En annan talang som blommade ut var estradörens – Sverker gladde sig åt att stå på scenen när han ej behövde företräda någon annan än sig själv.

Om kulturpersonligheten Sverker är andra bättre skickade att resonera. Blott en glimt. Många vittnar om Sverkers tolkningar av Pusjkin och Michelangelo. Själv fick jag repetera franska klassiker, Corneille och Racine – för våra möten de sista åren ägnades bl.a. åt högläsning och kommentarer till deras dramer. Han var måttlöst irriterad, uttryckt i högljudda Sverkerska eder, ej passande i denna helgedom, över att de strofer han så elegant citerade ur minnet där hanlåg i sin sjuksäng ej kunde återfinnas i Corneilles drama Titus et Berenice – jag letade fram dem i Racines parallelldrama ”Berenice”. De handlade om tvekan och ömhet, om kärlekens alla kval, om pliktens hårda bud och om det oblida öde som gudarna så ofta låter hemsöka människorna. Man förstod att Sverker redan i ungdomen fångats av dessa rader och behållit dem i minnet.

När jag skulle hålla tal till Sverker på hans 90-årsdag ringde han strax innan och framhöll att jag ej fick ge blott pris och rosor. Det ligger ingen förtjänst och skicklighet i att bli gammal, sade han. Som vanligt hade han rätt men samtidigt, som jag då framhöll – att åldras med sådan ungdomlighet och grandezza, att ha energin för ständigt nya kontakter, idéer, verksamheter, att passionerat engagera sig i dagens värld och ha förmågan att så precist och vältaligt formulera sina åsikter, det var värt en applåd.

Som granne och nära vän – våra julaftnar med Sverker uppskattades av hela familjen – var stunderna med honom aldrig kallprat, de handlade om dagens stora frågor. Så var det även när han alltmer anfäktades av den obotliga sjukdomen ”ålderdom”. Våra söner kan berätta om hans Proustliknande minne, hur han i detalj relaterade sina upplevelser från ett globetrottande liv med ett perspektiv av 60-70 år tillbaka. Med hjälp av min hustru, Benedicte, gällde det för honom mot slutet bland andra mödor att finna de exakta orden för tolkningen av La Fontaines dikt ”Döden och den döende”, den som börjar La mort ne surprend point le sage:Il est toujours prêt à partir. Så som i denna dikt ville Sverker gå bort: Je voudrais qu’à cet âge /On sortît de la vie ainsi que d’un banquet; Efter den praktfulla banketten tackar man värden, tar överrocken på sig och lämnar livet. Kanske, kan man föreställa sig, skulle han då fört med sig sin favoritchampagne, den som var så utmärkt billig.

Så blev det inte helt. De sista åren var en tragisk prövning för den sängbundne Sverker. Men så ofta fanns även till slutet den Sverker Åström som vi vill minnas, levande, fränt humoristisk, fnittrande lekfull och glädjerik, den härliga kollega och vän som länge än kommer att inspirera oss alla.

Örjan Berner

Ledamot i Sverker Åströms Stiftelse, Johannes kyrka, 1 augusti 2012

Minnestal av Thomas Hammarberg

I nyutgåvan av din bok Ögonblick” skrev du: ”På min begravning kommer säkert många vänner, och ännu fler bekanta”.

Ja, så blev det förstås. Många har verkligen kommit – trots att denna minnesstund har infallit mitt under semestertiderna. Du ville att vi skulle ha roligt idag och tillade i den allra sista meningen i boken: ”Så synd att jag inte får vara med”.

Ja, i en yttre mening fattas du nu för oss, men du är likafullt så uppenbart närvarande och komme att förbli så för en lång tid. Du har ju, som du själv sade, ”många vänner, många tillgivna vänner, i alla åldrar, i många länder”.

Många av oss har upplevt vänskapen med dig som en oväntad gåva, en relation som utmanat intellektuellt och ibland känts närmast som ett äventyr. Samspelet har varit osentimentalt men samtidigt fullt av värme och tillgivenhet. Och vi har sannerligen haft roliga ögonblick.

Du skrev att ”till vänskapens psykologi hör att man kan känna en person under lång tid på litet avstånd och så, plötsligt, blir man vänner”. Och du gjorde det nyktra tillägget att en vänskap för att bli intim och varaktig i regel kräver vissa gemensamma referensramar.

Vårt – ditt och mitt – steg från bekantskap till vänskap skedde under en mellanlandning på flygplatsen i Wien någon gång i mitten av nittiotalet. Du hade kommit från Beirut där du vikarierat som tjänsteförättande ambassadör (de var faktiskt fjorton år efter din formella pensionering). Jag kom från Gaza.

Jag såg dig i transithallen – i keps, vit polotröja med jeansväst, ljusa kinobyxor och färgglada tygskor. Under en viss uppmärksamhet joggade du varv efter varv runt den fontän som fanns mitt i vänthallen.

Stockholmsplanet var försenat och vi började efter dina joggningsrundor att intensivt diskutera vad som skulle krävas för en politisk lösning i Mellanöstern. Jag kan nu

inte komma ihåg vem av oss som var mest pessimistisk. I vilket fall – ett samtal inleddes som skulle fortsätta. Vid sidan om den palestinska frågan kom det att handla om krigen i Irak och Afghanistan, de amerikanska övergreppen i kampen mot terrorismen och, naturligtvis, om svensk säkerhetspolitik.

I alla de frågorna skrev du debattartiklar med en kritisk, kristallklar analys och med stark betoning på folkrätten och vikten av att den faktiskt tillämpades. Din röst under de åren och i de debatterna var enormt betydelsefull – du artikulerade med skärpa och intelligens vad många av oss kände.

Våra samtal kom med tiden också att fokusera på utvecklingen i Ryssland. Du bjöd på dina djupa kunskaper om rysk historia och kultur – och det blev en enastående tillgång för mig i mina försök att främja mänskliga rättigheter i det landet.

Vi talade förstås också om den stipendiefond som du instiftade med syfte att möjliggöra visiter och studier här i Sverige av ryska studenter – i samhällskunskap, ekonomi, juridik och kulturvetenskap i vid mening. Sannerligen ett meningsfullt initiativ.

A propos den, jag såg på internet att du själv i samband med stipendiefonden presenteras med dessa ord – som jag antar du godkänt: ”Sverker Åström har varit en vältalig men inte alltid en helt okontroversiell debattör i svensk press”. Så beskriver sig en diplomatisk aktivist…

På tal om det kontroversiella – vi talade förstås också om det faktum att du aldrig delgivits fakta om vad SÄPO noterat och registrerat om dig. Allt tyder på, sade du, att du i ett tidigare skede bokstavligen hade bevakats av säkerhetspolisen. Du fick 2003 avslag på din begäran om att då i efterhand delges information om vad som noterats och registrerats – och skälen därför. SÄPO menade att det kunde skada ”deras framtida verksamhet”.

Din kommentar var att det svaret kunde te sig som ett skämt om man inte visste att det verkliga skälet till spaningarna var din sexuella läggning – och det skämdes de ansvariga för att erkänna. Den kränkningen kunde ha gjort vem som helst djupt bitter. Men du gav inte alls det intrycket. Tvärtom har du har ofta beskrivit dig som en levnadsglad människa som nästan jämt haft roligt.

Även om förstås ensamheten har trängt sig på ibland. Men du visste att du har många tillgivna vänner för vilka du betytt så väldigt mycket: vi har inspirerats, lärt oss massor och vi har haft roligt.

Och vi är tacksamma, Sverker.

Thomas Hammarberg

Senast Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Minnestal av Disa Håstad

Här har talats mycket om minnen och det förflutna. Jag vill tala om framtiden.

För Sverker hade en plan.

Sverkers plan var enkel. Om man bjöd in unga människor från Ryssland för att vistas här en tid, lära känna landet och skaffa sig vänner – då skulle dessa blivande människor ur Rysslands elit få en större förståelse för oss och förhoppningsvis aldrig börja krig mot oss. Eller utsätta oss för andra tvång. Något som fortfarande kan ha sin aktualitet.

Sålunda beslöt Sverker att hans kvarlåtenskap skulle gå till detta ändamål. Han utsåg oss – Örjan Berner,. Lars Erik Blomqvist, Michael Sohlman, Daniel Tarschys, mig, Erik berglöf som sedan ersattes av Torbjörn Becker och senare också Carl-Johan Westring – att verkställa denna idé. – Ni kommer att få mycket pengar för min våning, säkert sju miljoner, brukade han säga.

Men eftersom han var så nyfiken ville han att vi skulle sätta igång medan han ännu levde och ställde ett bankkonto till det som blev Sverker Åströms stiftelse för främjandet av de svensk-ryska förbindelserna till vårt förfogande.

Vi har hittills tagit emot femton stipendiater; vår aktuella, en historiker som forskar om turkisk historia vid Uppsala universitet, kunde tyvärr inte vara här eftersom hon är hemma på sommarlov. Vi har haft stipendiater på SIPRI, hos Rädda barnen, på UD:s pressrum, på folkhögskola, på många ställen i samhället. Alla dessa har nu skrivit till mig när jag berättade om Sverkers frånfälle och betygat hur mycket Sverkers stipendium betydde för dem och hur stolta de var att känna en person som Sverker, som de aldrig skulle glömma.

Disa Håstad

Ordförande i Sverker Åströms Stiftelse. Johannes kyrka, 1 augusti 2012