Hans Blix , Lars-Göran Engfeldt, Bo Kjellén

SVERKER ÅSTRÖM

Sverker Åström har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 96 år. Han efterlämnar syskonbarn, syskonbarnbarn och många vänner.

Sverker Åström är känd i Sverige framförallt för sina avgörande insatser som neutralitetspolitikens främste uttolkare i Sveriges utsatta läge under det kalla kriget. Han hade en osedvanlig bredd och gjorde också andra betydande avtryck. Det viktigaste var utan tvekan när han som FN-ambassadör spelade den ledande rollen i det svenska FN-initiativet, som ledde till FN:s första globala miljökonferens i Stockholm 1972. Han mottog genom åren otaliga bevis av beundran och respekt världen över för sin pionjärgärning.

I en FN-miljö som så starkt präglades av det kalla krigets motsättningar var det ett unikt beslut att föra upp människans relation till sin omgivande miljö på FN:s politiska dagordning. Under några få år utvecklade Sverker Åström en realistisk och samtidigt visionär plattform för det nya komplexa FN-ärendet. Han fick allmän acceptans genom sin diplomatiska skicklighet och det höga förtroende han åtnjöt. Under processen övervann han öppet motstånd från Storbritannien, Frankrike och flera av FN:s fackorgan och också de sovjetiska ideologiska betänkligheterna. Hans personliga engagemang och mobilisering av svenska diplomatiska och fackmässiga resurser fick snabbt efterföljd i andra länder och ledde till födseln av miljödiplomatin.

Sverker Åström lyckades få till stånd en heltäckande och handlingsinriktad behandling på den centrala FN-nivån av den tvärsektoriella miljöfrågan. Han var den förste som tog upp den begynnande oron för klimatförändringarna i ett av FN:s huvudorgan. Han var också mycket klarsynt i sin tidiga analys av sambandet mellan en god miljö och en framgångsrik ekonomisk och social utveckling. När han lämnade New York 1970 fanns redan viktiga byggstenar på plats som starkt kom att prägla FN-arbetet under kommande årtionden.

Även under senare år fortsatte engagemanget i de globala miljöfrågorna. Många samtal handlade om klimatförhandlingarna och klimatförändringarnas långsiktiga effekter. Han ansåg själv att hans miljöinsatser var det viktigaste han åstadkommit. In i det sista hade han blicken riktad mot framtiden.

Hans Blix
Lars-Göran Engfeldt
Bo Kjellén

Ralf Friberg, tidigare pressattaché vid Finlands ambassad i Stockholm

Sverker Åström in Memoriam

Vid ambassadör Sverker Åströms frånfälle spreds många lovord över honom både i press och bland tidigare kolleger. För Sveriges nuvarande stjärndiplomat, Förenta Nationernas vice generalsekreterare Jan Eliasson framstod Åström som en mentor. Många kallade honom för nestorn inom svensk diplomati. Nästan för alla som fick möta honom blev han en ikon, sinnebilden av några av de bästa egenskaperna hos en framgångsrik diplomat.

Sverker Åström föddes den 15 december 1915 i Uppsala och avled i Stockholm den 26 juni detta år, 96 år gammal.

Vid sidan av en nästan skrämmande seriös yrkesutövning, präglad både av reflexion, eftertänksamhet och analytisk förmåga kunde han i umgängeslivet förvandlas till en synnerligen social och nära nog sprallig person. Jan Eliasson nämner att Sverker Åström kunde åka på cykel till en galamiddag. Han var iklädd en röd strumpa på vänsterfot och en grön på höger – styrbord och babord – men ingen textil markerade topplanternan. Han själv var ljushuvudet.

Sverker Åströms plats i den svenska diplomatins historia hänger samman med att han var en så nyttig och pålitlig rådgivare åt tidens politiska beslutsfattare. Om Östen Undén lade grunden till den svenska utrikespolitikens alliansfrihet i fred och neutralitet i krig var Sverker Åström en konsekvent uttolkare av denna politik. Inte att undra på att han vantrivdes med en ibland urspårad och vulgärt förenklad version av debatt om svensk utrikespolitik. Den undenska politiken präglades av en karg syn på Sveriges situation och möjligheter och en nära nog asketisk retorik.

Efter andra världskriget måste Sverige anpassa sig till en ideologiskt aggressiv stormakt vid Östersjön. Utlämningen av baltiska officerare, Raoul Wallenbergs öde och neutralitetspolitikens västliga anstrykning var besvärliga saker att hantera. Därtill kom nedskjutningen av det svenska Catalinaplanet, en DC-3:a utrustad för signalspaning, över internationellt vatten.

Åström hade upplevt Sovjetunionens som ung diplomat – han trädde i utrikesdepartementets tjänst år 1939 och lämnade Sofia Albertinas palats först 41 år senare. Åström upplevde den diplomatiska kolonins krigstida förflyttning till Kuibyshev. Hans chef var då J.K. Paasikivis gamla kollega Wilhelm Assarsson.

Men statsministrarna Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson, utrikesministrarna Torsten Nilsson och Lena Hjelm-Wallen, och alla andra, lyssnade alla i varierande grad till nyckelmannen i den konventionella diplomatin. Mest varierade väl Olof Palmes alltmer reducerade lyhördhet till medarbetarnas åsikter. Ingvar Carlsson har dock sagt att “när det uppstod en kris kallade man in Sverker Åström”.

Till och med dagens svenska utrikesminister Carl Bildt har bara gott att säga om Sverker Åströms insats: “en av Sveriges främsta diplomater. Hans tankar var centrala för den tidens neutralitetspolitiska doktrin, som tjänade vårt land väl under en viktig period av vår moderna historia”. Den Bildtska klacksparken är tydlig nog. Nu blåser andra vindar!

I sitt livs sena höst visste Sverker Åström att kvittera den sittande utrikesministerns tankefrön på bloggen. Professor Ulf Bjereld, som samarbetade nära med Sverker Åström på grund av gemensamma intressen i det ryska har avslöjat att Åström inledde sin dag med att läsa Carl Bildts blogg. “Läsningen gjorde Sverker Åström så upprörd att han fick kraft att på pin kiv leva vidare en dag till. Vi var många som därför önskade Carl Bildt ett synnerligen långt och hälsosamt liv”.

Sverker Åström gick raskt på den diplomatiska karriärstigen. Han blev pol. chef i UD 1956 vid drygt 40 års ålder, Som 49-åring blev han FN-ambassadör, vilket i svenskt samhällsliv var tidigt (Ilkka Pastinen blev chef för Finlands FN-beskickning vid samma ålder). Sina besvärligaste duster med kollegerna hade han som kabinettssekreterare , statssekreterare, vid UD 1972 – 1977. Den besvärligaste var Sveriges egensinniga ambassadör i Chile Harald Edelstam. Åströms karriär avslutades i Paris med pension som ambassadör 1982.

Skrivkonsten har alltid uppskattats i UD och många rapporter bär vittne om sirlig sägen. Förutom sparsmakade stilövningar i tjänsten gav sig Sverker Åstrom på att från italienskan översätta fyrtio av Michelangelo Buonorotis kärleksdikter till den unge Tommaso. Han gav också ut en minnesbok om händelser på UD kallad “Ögonblick”.

Åsikterna går isär huruvida Sverker Åström verkligen hade globala intressen som diplomat eller om han var en yrkesman som såg efter Sveriges intressen. Det skulle passa paradoxen Åström att han var lite av varje. Som FN-am bassadör drev han igenom den resolution i generalförsmalingen som ledde till Förenta Nationernas första miljökonferens i Stockholm år 1972. Samtidigt har han sagt att hans viktigaste uppdrag var att springa ihop den första av miljöns mammutkonferenser.

Under min anspråkslösa tjänstgöring i Stockholm i början av 1980-talet (en pressdiplomat gjorde alltid anspråkslös nytta) upplevde jag hur Sverker Åström uppskattade också en anspråkslös invitation och även inställde sig på plats. I övrigt ingick Finland närmast som ett av flera element kring den svenska neutralitetspolitiska horisonten vid Östersjön, med en tidvis oberäknelig Kekkonen.

Ett bon mot finns dock bevarat. “Cabinet” underströk att Helsingfors är den enda stationeringsorten för en svensk ambassadör där man lyssnar till honom”. Vi hade då, som grekerna i dag, ett påfallande “nuisance value”. Den Åströmska silversamlingen med förnäma pjäser av ryskt silversmide har veterligen ställts ut i Helsingfors. I diplomatiska rapporter till Riddaregatan i Helsingfors kunde man säkert finna, om Åström ansågs ha förstått sig likaväl på den före detta östra rikshalvan som han begrepp sig på maktspråk i Kreml.

 Ralf Friberg

Carl-Johan Malmberg, SvD KULTUR

Konst och poesi – det väsentliga

Sverker Åström gick bort tidigt i tisdags morse. Vad tänker jag på när jag minns honom? Jo, på hans närvaro, hans genomträngande blick, hans exakthet i språket. Men också på vänfasthet, humor, poesi – och känslosamhet.

Jag lärde känna honom för sju år sedan när jag tillfälligtvis bodde granne med honom vid Johannes kyrka. Han höll just på att översätta Michelangelos nakna och kärva kärlekssonetter, vi satt på hans terrass, drack vin i sommarhettan och diskuterade tolkningarna som sedan blev en vacker liten bok.

När vi tillsammans läste Runebergs långa dikt ”Julkvällen” för några månader sedan, en dikt han till stora delar kunde utantill, fick han tårar i ögonen vid slutraderna: ”Sagt, ur Majorens hand han mottog det ångande glaset, / Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten.” Kanske var Sverker Åström den siste svensk som kunde gråta inför en hexameter av Runeberg.

Han levde i nuet, men återkallade gärna det förflutna, delar av den 1900-talshistoria han var en levande länk till genom att ha varit där.

Han var en god berättare. Jag kunde, nästan som ett barn som gärna vill ha samma saga, be honom berätta om Kröningen. Det handlade då om drottning Elizabeths kröning i Westminster Abbey 1953, som han hade upplevt på plats tillsammans med Dag Hammarskjöld.

En annan historia som gladde mig, anglofilen, handlade om när han dansade vals med drottningmodern på Holyroodhouse i Edinburgh i början av 70-talet. ”Det var roligt”, sa han på sitt koncisa vis, ”Margaret spelade piano till”.

Men Sverker Åström var egentligen inte anekdoternas man. Han kunde, som Tage Erlander en gång sa om drottning Louise, skilja på det viktiga och det väsentliga. Och det väsentliga var ofta poesi och konst.

Ett av våra sista samtal gällde Rembrandts målning ”Måltiden vid Emmaus”. Det var i påskas. Sverker som var varmt kristen berättade hur Rembrandt hade målat motivet två gånger. I den andra, mest kända versionen som finns i Louvren, är episoden med den återuppståndne Jesus som visar sig för lärjungarna platt och konventionellt målad, utan verklig övertygelse. Men i sin första version, den från ungdomsåren, är Rembrandt djärv och personlig.

Med dramatiskt ljusdunkel fångar han det blixtlika ögonblicket när lärjungarna drabbas av insikten om den främmandes rätta identitet. Den 96-årige Sverker Åström återgav från sin säng målningen i livliga ord, hur en av lärjungarna hukar sig i förgrunden i skräckfylld förundran, medan en tjänare, ovetande om undret, rutinmässigt utför sina kökssysslor längst bort i den djupa bilden. Jesus själv syns i skarpskuren profil. Jag gick hem, letade upp målningen som jag bara mindes vagt från någon bok, och fann att Sverker hade beskrivit den exakt, som om den hade hängt framför honom. Som om han hade varit där.

Carl-Johan Malmberg
SvD KULTUR

 

Bengt Jangfeldt, “Snart tystnar jag…”

”Snart tystnar jag…” Så börjar en dikt av den ryske nationalskalden Alexander Pusjkin som Sverker Åström under sitt sista levnadsår älskade att citera – på ryska, som han kunde sedan tiden som ung diplomat i Sovjetunionen under andra världskriget.

Sverker älskade den ryska kulturen. Det var kärleken till den som för ett kvartssekel sedan fick honom att kontakta mig för att diskutera sin översättning av en av Pusjkins ”små tragedier”. Jag slogs inte bara av hans kunskaper i ryska utan också av hans känslighet för det svenska språkets nyanser – en kvalitet som alla kan förvissa sig om som läst hans tolkningar av Michelangelos kärleksdikter (som utkom i bokform 2005).

Intresset för den ryska kulturen – ja, för allt ryskt – var starkt och äkta. Under en resa till Petersburg i början av nittiotalet överraskade Sverker mig med att ur portföljen plocka fram en sliten volym av den ryske satiriske 1800-talspoeten Kozma Prutkov. Den hade han, visade det sig, alltid med sig på sina resor och han kunde långa stycken utantill.

På senare år, när han var sängbunden, ringde han med jämna mellanrum för att diskutera något program eller någon film med rysk anknytning som han sett på sin favoritkanal Axess. Lika genuin som hans kärlek till den ryska kulturen var sorgen som han kände över den ryska civilisationens politiska avarter.

Pusjkins dikt ”Snart tystnar jag…” var viktig för Sverker och han bad mig vid flera tillfällen att printa ut nya exemplar eftersom han hela tiden lyckades förlägga de gamla – inte bara på grund av sjukdomen utan också på grund av en viss tankspriddhet. Han brukade, förklarade han, läsa upp dikten för de unga ryskor som besökte honom i hemtjänstens regi. Men inte bara därför, visade det sig. Den 30 december i fjol läste han, sittande i rullstol, upp dikten i svensk översättning för sina vänner. ”När dödens sömn omsveper mig för gott…” Det var Sverker Åströms sätt att fira sin 96:e och sista födelsedag – med tolkningen av en dikt om döden skriven av en 22-årig rysk poet.

Bengt Jangfeldt